3 x Ave Maria

Fader vår i Världsbanken,
Helig är din totala makt,
Ske din vilja på marknadens vis,
Ty att låna av dig har ett högt pris,
Giv oss idag en maktlös marionett,
Och förlåt honom hans naiva Nationalism,
Så som han också förlåta dina höga räntor,
Inled honom gärna i vår globala politik,
Men tillåt dock ingen kritik,
Makten är din och Världsglobal
Ty vart mänskligheten än bor,
Har du den i dina klor,
I inbillad evighet,
Hola!
Fader vår i president palatset,
Ohelig är din makt,
Ske din vilja på Världsbankens vis,
Ty allt levande har ett pris,
Giv oss idag ett offer för globalismen,
Och förlåt mig min kritik,
Så som jag aldrig bör förlåta din politik.
Inled oss icke i säkerhet,
Utan fräls oss från rättvisa,
Makten över allt levande i detta land är inte din,
Så länge du sitter i marknadens klor,
Blir inte statens makt för stor,
Du sitter säker till nästa val,
Men ej i evighet.
Hola!
Du svarta lilla flicka på gården,
Maria vare ditt namn,
Ske din vilja vid mammas spis,
Din mage mättas av billigt ris,
Giv oss idag din kropp som offer,
Och förlåt sedan aldrig kapitalisterna,
Såsom jag aldrig förlåta deras ignorans,
Inled aldrig framtidsplaner,
Utan fräls oss från drömmar,
Ty döden kommer snabb och hård,
till denna vackra gård,
Så länge du är fattig och svart,
Är du utan inflytande och makt,
Men ej i evigheten.
Hola!
Den svarta döda flickan i kistan,
Maria, den glade, var ditt namn,
Ske guds vilja i himlen,
Ty du ser han snart igen,
Du blev ett av alla offer,
För ett samhällssystem,
Som vi aldrig kan förlåta,
Bara begråta,
Din makt var inte stor,
Bara en bricka i marknadens klor,
Ty döden tog dig i en sal,
Den sista av alla ofrivilliga val,
Trots att din mamma betalar skatt,
Skickades du runt i en evig natt,
Så är det att födas fattig och svart,
Vi syns i evigheten,
Adios!

Maria Allas Padilla.
1980-97

Honorar till Cornelis Vreeswijk

Idag den 12 november är det 20 år sedan den store skalden, rebellen och poeten Cornelis gick bort i en allt för tidig död, endast 50 år gammal. Han var den stora kungahövdingen vid ett ständigt vattenbryn som röt åt maktens korrumperade clowner och värnade de svaga och utstötta.
Han var den svenska poesin personifierad i en blandning av Bellman, Taube, Thåström och Sundström. Hans visor kommer aldrig att dö, aldrig försvinna, alla minns väl,
Somliga går i trasiga skor, hönan Agda, Veronica, Personliga Persson, Ångbåtsblues, Cecilia Lind, Brev från kolonien, Felicia adjö, Turistens klagan och andra storverk.

Hans skrev och sjöng om romantik, lycklig som olycklig sådan. Hans skrev om politik, krig och orätt-visor var hans varumärke ta mig fan! Han producerade över 500 visor och drygt 200 dikter sedan han kom till Sverige från Holland som 12 åring och lärde sig det svenska språket genom att härma klasskamrater och läsa fantomen!
Han var stor, tjock och högljudd, han skrev, skrävlade och utmanade överklassen och blev ett hett villebråd i media men han var visst en annan person privat enligt sonen, en god fader, mjuk och snäll och endast i offentlighetens ljus blev han Vreesig. Splittringen mellan berömmelse och blyghet, provokation och tillbakadragenhet, pöbelfasoner och bondånger skar tvärs igenom Cornelis, hans liv och hans skapelser.
Hans texter är lika aktuella idag som igår, läs detta medborgare och begrunda:

” Sen tar man itu med de gamla och svaga. Hör unghögerns taktfasta sång,
att dom som kan springa kan vi väl få jaga? När börjar vi vår jaktsäsong?
Vi trycker ned arbetarbarnen i skiten, för det gjorde pappa när pappa var liten”
(The bananrepublikens sång)

Eller varför inte detta verk av skalden den store:

”Jag tycker så synd om överklassen, förstår ni medborgare?
Dom får alltid dra de tyngsta lassen och dom har ett helvete!
Jag tycker så synd om Aftonbladet, dom lider av mörkblå starr,
Dom skriver precis som vissa vill ha det, ja jävlar i min gitarr!
Jag tycker så synd om näringslivet, dom har aldrig vad dom har,
Ty vinsten har prisats överdrivet och nu finns den inte kvar”
(Syndomblues)

In i det sista, i dödens väntrum, skrev han vidare:

”Låg på sitt yttersta,
Såg i syne en konstrytterska som han all sin kärlek gav.
Kom skönhet, din passgångare,
gallopera mig till en grav.
Fagrare skänklar ingen i världen såg,
Utom då den som för döden låg.
Kom nu beriderska,
Var min ledsagerska, var min lekamen,
Huld, tvagerska.
Häst utan tyglar som vägen minns,
Tag mig till landet som inte finns”
(Södersjukhuset, nov-1987)

(En del fakta och texter har jag snott från "Ordfront, nr 5-97)

Min drömelva i Malmö FF

Nu när fotbollssäsongen är över för i år, mitt MFF kom på en riktigt dålig 9e plats, kan man lätt börja längta tillbaka till de himmelsblå glansdagarna på 1970-80 talet. Man undrar var alla bra spelare tagit vägen, man önskar sig ett MFF som fanns i min barndom och jag läser ”blått ett lag” av Mats Weman, 2005, som tröst, nostalgi och längtan. Weman har tagit ut sin drömelva i Malmö FF och många av spelarna känner man igen men en del fanns innan min tid och därför kan jag inte relatera och se deras storhet framför mig. Därför har jag satt ihop en egen drömelva av spelare som jag själv sett och upplevt i himmelsblått! Först sätter jag Bosse Larsson, den störste av dem alla, min stora favorit, som var den förste att få guldbollen två gånger i Sveriges fotbollshistoria och som vann den allsvenska skytteligan tre gånger. Han var självskriven i det svenska fotbollslandslaget under 1970 talet och slitstark som få. En annan självklar spelare i en himmelsblå drömelva är och förblir Patrik Andersson, han fick också guldbollen två gånger och är den enda från MFF som vunnit Champions league. Han var en oerhört viktig kugge i landslaget under 1990 talet. Vad Zlatan gjorde för MFF både på plan och för klubbens ekonomi behöver jag väl inte nämna?

Nedan följer min himmelsblå drömelva:

Målvakt: Janne Möller, spelade i MFF 1972-1980, 83-88, fick guldbollen 1979.

Back: Ingemar Erlandsson, MFF 76-87.
Back: Patrik Andersson, MFF 89-93, 2004-05, guldbollen 1995, 2001.
Back: Krister Kristensson, MFF 1963-79.
Back: Roy Andersson, MFF 68-83, guldbollen 1977.

Mittfältare: Stefan Schwarz, MFF 86-90, guldbollen 1999.
Mittfältare: Bosse Larsson, MFF 1962-79, guldbollen 1965, 1973.
Mittfältare: Jonas Thern, MFF 1985-89, guldbollen 89.

Anfallare: Martin Dahlin, MFF 1987-91, guldbollen 93.
Anfallare: Niklas Skoog, MFF 2001-
Anfallare: Zlatan Ibrahimovic, MFF 1999-2001, guldbollen 2005, 2007.

Många kanske inte tycker att min drömelva är självklar, kanske fattas det någon från 1970 talet eller från guldlaget 2004 anser någon. Jag har därför förstärkt laget med en drömbänk som skulle kunna göra dagens allsvenska lag gröna av avund!
Min drömbänk:
Staffan Tapper, Afonso Alves, Mats Magnusson, Anders ”Puskas” Ljungberg, Roger Ljung, Jonnie Fedel.
Man får heller inte glömma tränaren!
Mitt drömtränar par skulle vara: Antonio Duran och Bob Houghton.

Med detta lag skulle vi lätt dominera den europeiska fotbollen år ut och år in, Barcelona, Inter och Man United skulle vara glada om dom bara förlorade med uddamålet. Allsvenskan skulle vara allt för lättippad för att bli spännande, men hellre det än en förnedrande 9e plats i en av Europas sämre ligor! Det var bättre förr, ju förr desto bättre och att drömma kostar ju inget!

Mitt förhållande med Ecuador firar tjugo år

Den 7 november 1987 landade jag i Quito, Ecuadors huvudstad, för första gången och sedan dess har jag och det landet inlett en relation och en stor vänskap. Ecuador har fått sitt namn efter ekvatorn som går rakt över hela landet, inklämt mellan Colombia i norr och Peru i söder, landet är hälften så stort som Sverige och har en befolkning på ca 12 miljoner. När jag kom dit första gången var jag en kille på 20 år i en grupp av 22 elever från Färnebo folkhögskola som skulle studera vad som egentligen händer med den så omtalade regnskogen Amazonas och vilka problem som möter världens största djungel. Det var en folkhögskolekurs med inriktning på miljö, ekologi och indiankulturer kort sagt. Jag var en ung kille som just lagt av mig punkkostymen och som såg detta som ett äventyr, en pojkdröm som av en slump gick i uppfyllelse! Vi hade alla studerat spanska och Latinamerika kunskap i tre månader innan vi åkte men det var inte mycket hjälp visade det sig när vi väl var på plats, min spanska var under all kritik! Man kan lugnt påstå att jag kände mig handikappad och fånig när jag knappt kunde prata med folk, bara säga hej, beställa cerveza och säga hejdå! Efter mer spanska studier och en hel del tur med kontakter inom den nybildade indianorganisationen för indianers rättigheter, CONAIE, lyckades vi komma ut i Amazonas i små grupper. Min grupp av fyra nybörjare på spanska hade det minst sagt svårt under de nästan tre veckor som vi tillbringade ute i djungelbyar. Många missförstånd och många toalettbesök (busk och även ett rondellbesök) blev det! En hel del rosa toapapper gick bokstavligen åt skogen!

Indianerna fick sig många skratt på vår bekostnad och dom blev nog aldrig kloka på vad vi egentligen gjorde i deras by! Där någonstans, mellan den storslagna djungeln, de glada skratten, den ljudfyllda och stjärnbelysta natten och alla ofrivilliga och desperata toabesök föds en känsla fram för detta lilla och färgglada land! Denna känsla är i första hand positiv och full av värme, andra känslor till trots, och därför är det väl inte konstigt att jag 1991 återvänder till Ecuador som anställd på Färnebo folkhögskola för en grupp nya elever! Även denna grupp av svenska elever i 20 årsåldern stannar i Ecuador under ca tre månader men nu reser vi både i djungeln (låglandet) som uppe i Anderna (höglandet). Min spanska hade utvecklats precis som min känsla för Quito, jag börjar känna mig hemma helt enkelt och min mage är inte i ständigt uppror! Jag lär mig att skjuta blåsrör och fiska piraya och att kokt apa smakar just apa men grillat marsvin är riktigt gott!

Kokt ap-arm

"Los Muppets" Cochapamba-northe,Quito

För en av alla kontakter som Färneboskolan byggt upp genom åren, Enrique Villegas, i staden Cuenca, berättar jag, att jag vill komma tillbaka till Ecuador för biståndsarbete! Sagt och gjort, jag söker volontärtjänst hos den svenska organisationen UBV och blir antagen till min stora lycka! Den 21 januari 1996 landar jag åter i Quito för att enligt kontraktet stanna i två år som fritidsledare, jag studerar mer spanska och söker bostad. Jag och min fru ”vinden” flyttar in i ett litet vit stenhus på 3000 möh i förorten Cochapamba i norra Quito och jag jobbar med barn och ungdomar i de omkringliggande och fattiga förorterna.
Jag hinner också bli fotbollspelare i ett kvarterslag som heter ”Los Muppets” och musiker i ett folkmusikband (Un solo Pueblo) från förorten. Vi reser mycket i jobbet och får vänner runt hela landet, jag deltar i det folkliga upproret i februari 1997 som avsätter den korrupte pajasen till president, Abdala Bucaram! Tårgasgranaterna flyger över mina öron och jag kan knappt andas men det är spännande att var med när ett helt folk reser sig mot orättvisor och fattigdom! I samma veva byter jag arbete, jag börjar jobba inom indianorganisationen ECUARUNARI (som är en underorganisation till den nationella indianorganisationen CONAIE) och som under denna tid verkligen är på frammarsch! Jag lär känna Miguel Angel Carlosama, (en man som jag redan 1992 intervjuat i Otavalo) och som nu blir min arbetskamrat i planerandet av en ungdomsorganisation för indianer.

Jag går på två bröllop och en begravning.Jag lär känna fräcka Patricia som håller rent på UBV kontoret och alltid skämtar och skrattar, Roberto och Ramiro som numer bor i Sverige och Margarita Pillataxi utanför Rio Bamba blir en nära vän liksom Rita Villegas i den lilla byn Llano Largo. Jag upptäcker Julio Jaramillo`s musik och Oswaldo Guayasamin`s konst, jag förstår att även den ecuadorianska romen Estellar är klart drickbar och att maträtten ceviche är bra mot baksmälla!

Sommaren 2000 återvänder jag med en grupp studenter från Färneboskolan och träffar gamla vänner, ser Ecuador vinna över Peru i fotboll och återupplever ännu ett Inti-Raymi.
Jag följer livet i landet via media och läser om två ytterliggare uppror mot presidenten och hans ministär,
folket är trött på att leva i ständig misär!

I november 2006 reser vi dit igen, hela lilla familjen, det är en härlig känsla att få visa sonen ”solen” mitt andra hemland och känslorna blir besvarade! Han, liksom jag, stortrivs i detta lilla men otroligt vackra och spännande land! Vi åker kanot på rio Napo, badar i de varma källorna i staden Baños, shoppar loss på den stora marknaden i Otavalo, ser solnedgången i stilla havet och åker linbana på över 4000 möh i Quito. Sedan dess har den sittande presidenten bestämt att indianernas gamla krav på ändring av grundlagar och författning ska bli verklighet, detta trots att CONAIE de senaste åren befunnit sig i en politiskt och ekonomisk kris. Om presidenten gör bort sig kommer säkert folket att göra uppror igen och jag är säker på att vänskapen, generositeten och skratten kommer att finnas kvar nästa gång jag åter landar i Quito!
Hasta luego Ecuador, nos vemos pronto.

12 oktober viktigare än 11 september

Allt sedan den 11 september 2001 har hela världen fått lära sig att detta datum är ett av världens viktigaste dagar att minnas då människor i USA drabbades av terror och död!
Segraren skriver som bekant historien och vi lär oss snabbt vem och vad som skall skrivas in i historieböckerna och vad som kan glömmas bort! I dag är det exakt 515 år sedan Christofer Columbus seglade fel och trodde han var i Indien när han klev iland i det vi idag kallar Västindien. Detta innebar i sin tur att sedan den 12 oktober 1492 kallar vi ursprungsbefolkningen på den Amerikanska dubbelkontinenten för ”Indianer” och de har sedan dess utsatts för etnisk rensning och folkmord!

På grund av Columbus och giriga spanjorer, engelsmän, holländare, fransmän och andra vita erövrare utrotades hela folk och etniska grupper från kartan och de som överlevde denna terror sattes som slavar i gruvor och i plantage! När dessa slets ut importerade man svarta människor från Afrika, allt för att det vita herrefolket skulle slippa arbeta! Sedan den 12 oktober 1492 har den vita mannen ansett sig vara förmer och bättre än andra folk på vår planet och agerat därefter, utrotat, skövlat, terroriserat och förslavat andra folk i kristendomens och kapitalismens namn! Man räknar med att ca 90 miljoner ”Indianer” dog de första 150 åren av vitmakt politik i Amerika!

Bara i USA har 90% av ursprungsbefolkningen dödats sedan den vite mannens ankomst,
snacka om terror!
Överallt segrade den vita rasen och dess lagar och normer sattes i centrum vilket innebar en apartheid politik där ”indianerna” begränsades på olika sätt. De fick inte röra sig fritt, de fick inte rösta, (Indianerna i Arizona och New Mexico fick rösträtt 1948) de fick inte äga jord m.m. Även i dessa dagar lever raslagarna i ex Bolivia där det fram till idag varit förbjudet för ”indianer” att beträda torget vid presidentpalatset i La Paz!
Jag har kompisar som sett skyltar på restauranger där det står att:
hundar och ”indianer” ej äga tillträde!
Jag har själv sett hur urbefolkningen i Ecuador nekas inträde på hotell!

Européerna stal guld, silver och andra mineraler för att berika sig själva och i längden vår kontinent, man stal eller köpte billigt naturrikedomar som olja och gas och såg till att tjäna stora pengar på tobak, kaffe, frukter och timmer! Den vita mannen har i alla tider utfört krig och terror för att roffa åt sig andras rikedomar och land med ursäkter och förklaringar som att ”vi måste civilisera dem”, ”vi måste ta hand om dem”, ”se till att de hänger med i utvecklingen” osv.
Dessa ursäkter gömmer vad det egentligen handlar om, nämligen etnisk rensning, folkmord, rasism och erövring! Precis lika ihåliga argument som när president Bush säger att USA är i Irak för demokratins skull när allt egentligen handlar om olja, gas och vit makt!

Hur skulle det föresten vara om USA´s kongress antog en resolution om att USA som stat bedrivit etnisk rensning och utfört folkmord mot sin egen urbefolkning som de nu gjort angående Turkiet och dess mord på Armenier? När ska västvärlden erkänna att 12 oktober är ett mycket viktigare datum att minnas när det gäller terror i alla dess former och alla dess offer för densamma än vad den 11 september är?
När ska den 12 oktober få lika mycket utrymme i media som den 11 september?
När ska vi inse att världen är större än USA´s och Västeuropas vitmakt perspektiv?

Inti Raymi, midsommar i Anderna

Nu är när midsommarhelgen är över och solen verkar ha tagit semester på sydligare breddgrader är det roligt att minnas tillbaka till Inti Raymi i Ecuador.
Inti Raymi är indianernas midsommarfest i Ecuador, Peru och Bolivia och firas i flera dagar för att fira just Inti, som betyder sol på Inkaspråket.
Jag hade turen att få vara med ett par gånger i en by i norra Ecuador för att fira solen och det andinska nyåret. En fest (Raymi) för solen, livet och att det nya skördeåret kommer med hopp om en bra skörd av majs och potatis.
Man samlas i grupper runt festplatsen som i detta fall är en fotbollsplan omgärdad av cementhus som i vanliga fall är skola och kommunalhus i byn. Nedanför går svartvita kossor och betar och långt borta ser man en snöklädd vulkantopp.
Männen har klätt ut sig i kvinnokläder och i färgsprakande masker, de spelar gitarr eller munspel och springer i grupper fram och tillbaka över gräsplanen medan allt fler människor samlas runt
omkring iklädda broderade blusar, hattar,
tandlösa gubbar som skrattar.
Jag kan räkna till ett tiotal små dansgrupper som avlöser varandra på planen, de springer, dansar och skriker anförda av en man i stora solglasögon och en indiansk regnbågsflagga.
Alla följer "John" och grupperna ombildas snabbt och spricker upp i glada leenden och nya grupperingar.
Ibland krockar dessa grupper i villervallan och ett organiserat kaos utbryter till unga flickors förtjusning i det dammiga gruset.
Överallt hörs musik ur högtalare eller från akustiska instrument,
det sups i varje slänt.
Brännvinet som är gjort av sockerrör flödar och överallt säljs grillat griskött och öl från små hemmasnickrade stånd som både hälsovårdsnämnden och Ernst Kirchsteiger skulle få en hjärtattack av!
Solens fest pågår från morgon till kväll i flera dagar och vi springer runt i cirklar allt medan någon alltid ska bjuda gringon på bensinluktande sprit som dödar allt i min nojiga mage.
Man kan inte säga nej när man nästan blivit en turistattraktion i sig själv och ens bleka skinn lyser starkare än eftermiddags solen!
Vi stannar i en backe, ramlar på varandra, tar fula bilder och kippar efter andan på över två tusen meter över havet,
man glömmer skoskavet,
springer vidare för livet.
Folk i alla åldrar är med, de små får springa i sina egna grupper och i sin egen takt och gubbarna svettas under sina hattar,
deras fruar bara skrattar.
Det hemmagjorda majsölet, chichan, rinner i våra strupar
tills vi nästan stupar
men dansen måste fortsätta och närmare ett maratonlopp kommer jag nog aldrig!
Regnbågsflaggorna blandas med dammet och skriken, maskerna, ayahuma fladdrar förbi i solnedgången,
dansen fortsätter på grannhusens innergårdar och enkla glödlampor lyser upp våra steg.
Alla dansar och glömmer sitt dåliga kneg.
Vi bjuds på en potatisvälling hemma hos en tant i lampans sken och
alla luktar svett och billig bensin.
En del sover i diket, fulla som svin.
Festen pågår ännu när vi säger adjö, hasta luego y gracias.
En lång dags början till natt,
i vinden hörs hesa skratt. Vilken fest, vilken midsommar!
Aldrig glömmer jag de generösa människor jag mött, inte en privat systemkasse så långt ögat når,
alla delar på allt och alla smågrodor är långt borta men
ändå är det en riktigt häftig midsommarfest till solens och naturens ära precis som i Sverige!

Om Joe tog min själ så stal Ebba mitt hjärta

Det var på hösten 1979 som punken smög sig in i byn i form av en klasskompis, han hade fått de senaste vinylplattorna från Stockholm och fick mig att smälta som ett vaxljus när vi satt på hans kammare och lyssnade på The Clash, 999, The Police och Sex pistols, jag var såld och punken skakade om min själ. Det enda jag önskade den julen var en Punkplatta och det fick jag! The Clash`s debut-LP spelades halva kvällen på min gamla och dåliga skivspelare, hur många hack i skivan det blev redan då vet jag inte men jag kunde inte stå still! Joe Strummer skrek ut sin frustration över situationen i London och England och jag ville också ha en "white Riot"

Håret skulle klippas och morsans säkerhetsnålar kom väl till pass, musiken dunkade och upproret ville komma fram.

En kväll 1981 såg jag Ebba Grön med Eldkvarn som förband och jag blev djupt förälskad och visste att detta var min väg i livet, jag tog det stora klivet! Fick tag på en avslagen trummpinne som sedan hängdes upp på en vägg i mitt pojkrum som redan var full av punkposters och tidningsutklipp om Joe, Johnny och Thåström, jag levde ut min dröm! I skolan lärde jag känna de andra punkpojkarna och helt plötsligt var jag sångare i bandet Slakthus 13, vi repade och fick spela vår hit "snobbjävel" på TV, vi blev ökända anti-hjältar över en natt.






Punken gav mig nya vänner, nytt sätt att tänka, en politisk vilja till förändring och protest över det gamla klass-samhället.Under ett par år i början av 80-talet var jag totalt inne i denna proteströrelse och reste runt på syltor för att se andra punkare spela ur sig sin kärlek och sitt uppror. Vi värjde oss från skinheads och deras försök att ta över och vi fick springa för raggare när de ville leka indianer och vita, vi stod upp för våra ideal och ansåg att "staten och kapitalet sitter i samma båt". Asta kask, Sixten redlös, Rolands gosskör, Ebba grön, KSMB, Köttgrottorna och andra gav oss kraft och energi att fortsätta göra uppror och vi frågade oss alla vad vi skulle bli...... Så visst var det stort att få se både Clash och Ramones i Roskilde 1985! Vi fick dessutom skjuts hem därifrån av självaste Strebers från Strängnäs, som efter de släppt av oss somnade framför ratten och körde i diket! Utan punken hade jag aldrig blivit rebell och hade jag inte blivit det hade jag aldrig blivit politiskt engagerad och inte hade jag blivit volontär ute i stora världen heller! Punken gav mig en engagerad tonårstid full av energi och vilja till förändring som sedan dess gett mig kraft att fortsätta försöka vara rebell!
Tack Joe och tack Ebba!

En hård startelva eller hämnden är ljuv

IFK Norrköping leder på Idrottsparken med 1-0 mot Malmö FF, året är 1976 och det är Allsvensk premiär, det är söndagen den 11 april och MFF har nytt matchställ från Puma med reklam för Kockums. Maskinen MFF maler på och Bosse spelar hårt men schysst och dominerar som vanligt mittfältet. Men det är ändå Peking som leder och vårat spel vill inte riktigt lossna. Att vinna här i Norrköping är inte lätt och det är framför allt spelarna medvetna om. Men pågarna ger inte upp och det ger till slut resultat, Tore Cervin kvitterar i 42:a spelminuten och vi fyra i familjen
exploderar av glädje. Lillebror, storebror, farsan och jag ställer oss upp på rad och skriker, då en surbulle på över 50 år bakom lillebror överreagerar och slår ett programblad i 8-åringens huvud bakifrån, samtidigt som han skriker på en av landets fulaste dialekter som dessutom luktar fimp ”sitt ner för tjyven!” Denna Julle ger sig alltså på min lillebror med en hårt rullad startelva och med tanke på den tidens laguppställning måste det ha gjort rejält ont! Farsan reagerar blixtsnabbt och lyckas få tag på min storebror innan han gjort detta mål till ett slagsmål. Lillebror sitter resten av matchen med tårar i ögonen och tillställningen slutar 1-1, oavgjort som vanligt på Idrottsparken på 1970-talet. Jag läser senare att Åby var på plats och kritiserar MFF och vårat spel, men spelarna vill han ändå ha till sitt landslag – sicken pianolirare!

Under hela min uppväxt blev jag retad och tråkad för att jag och familjen höll på MFF. Jag vet inte hur många gånger man slogs för de himmelsblå på skolgården eller hur många gånger gubbarna på torget tråkade farsan för att Bob och hans lag spelade tråkig fotboll. Men aldrig någonsin har vi blivit så förorättade som den där premiären på Idrottsparken! Vilken feg jävla gubbe som ger sig på ett barn bakifrån! Men åren går och en stor upprättelse får vi i maj 1979! Ingen i skolan säger något dumt när jag bär min MFF tröja dagen efter den stora finalen och farsan kommer hem från Tyskland med stolt blick så gubbarna på torget måste vika sig. Tiden går och jag lyckas både klippa tuppkam och ta körkort! Det är allt för lätt att köra fort i tunga Dr Martens kängor!

Fort går det den sista augusti 1986 när jag och lillebror tar bilen till Idrottsparken i Norrköping. Vi är laddade för revansch! Våra tuppkammar vajar i vinden, nitarna glänser och kängorna är nyputsade. Vi är tio år äldre och i MFF finns en ny startelva, en ny generation. Spöket från 70-talet är borta, och MFF är överlägsna på plan men i klart underläge på läktaren. Vad jag kan se är vi bara två himmelsblå i ett hav av gråa kepsar och gamla gubbar! Vi sitter nästan på samma plats som för tio år sedan och kanske sitter gubben bakom oss? När Deval Eminovski gör 0-1 efter 18 minuter blir vi glada och korven smakar gott i pausen. När Anders Palmer gör 0-2 i 70 minuten blir vi riktigt upprymda och småkaxiga, men när Håkan Lindman gör 0-3 i 83 minuten reser vi oss och skriker som två tokstollar och när Björn Nilsson gör 0-4 i 86 minuten står vi upp och ger hela den gråa massan långfingret! Alla ser vårat finger och vi visar det så gärna både framför oss som bakom oss! Det syns ända till kullen bakom Pekings mål och brandmännen på taket ser det också! Hämnden är ljuv och våra hjärtan går fortare än tåget. Ska vi få en eller två smällar, vem bryr sig? ”För låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå!” Kepsarna vandrar hemåt, slokande och sura och inte en käft bemöter våra gester. Bilen pryds med våra halsdukar och tutan går varm när vi lämnar staden. Resten är, som det heter, historia.

Vi vinner Allsvenskan 1986, 1988 och tillslut 2004, (2010,2013) medan IFK Norrköping bara får med sig ett guld under denna period, nämligen 1989, på straffar över just MFF. Sedan dess har vi inte sett mycket av vare sig Peking eller surbullen med sitt programblad! IFK Norrköping harvade på i superettan och om gubben inte är död så sitter han väl där med sin dialekt och suktar efter en gammal hård startelva.

Basker Bosse

Bakom brödbutiken bodde Basker-Bosses båda bröder, bröderna Basker. Brödernas båda bredare beundrarinnor brukade besviket begagna brödbutikens bullar. Bullarna bakade Basker-Bosses bas, Bagar-Basse. Bagar-Bosse bodde bredvid brödbutikens blå byggnad. Basker-Bosses båda bröders brädade beundrarinnor bodde båda bortom bergen, besynnerligt billigt bredvid Biff-Bertils bastanta baconbod. Byx-beklädd blott baktill - beslöt Basker-Bosse besöka Biff-Bertils baconbod. Bilen brummade bort, bredvid belgiska bananbolagets blå byggnad, bortom B-lagets bisarra basarer, bort, bakom brottarnas bökiga bryggor. Betongen brusade bredvid bilen. Behärskat bromsade Basker-Bosse bakom bankbudets beiga buss. Bankbudet betraktade Basker-Bosse blygt. Basker-Bosse besvarade bankbudets blick. Bakom balkong-brockaden beskådade de båda beundrarinnorna besöket. Basker-Bosse bar buntert bort bilen bakom Biff-Bertils baconbod. Bland bilvraken bakom baconboden brukade Biff-Bertil bygga billiga bidéer. Braket blev bedövande "Belt bort beltjuv! Belt bort beltjuv!" brölade Basker-Bosse besatt. Bankbudet bajsade baken brun. Båda beundrarinnorna bantade bort brösten, Bagar-Basse bakade bredare bullar, Basker-Bosse brottade bort bilvraken, böjde bakidéerna, bankade Biff-Bertils brevlåda bucklig, bromsade bestört. Beskedet brottades bakom brevlådan. Biff-Bertil bortrest? Bankbudet blev buddist. Båda beundrarinnorna började betala besynnerliga bankgiroblanketter beträffande betal-TV:s bredare basutbud. Basker-Bosses beklagliga belägenhet bekymrade blott brevidboende Becks bortskämda, bleka boxer.