Mitt förhållande med Ecuador firar tjugo år

Den 7 november 1987 landade jag i Quito, Ecuadors huvudstad, för första gången och sedan dess har jag och det landet inlett en relation och en stor vänskap. Ecuador har fått sitt namn efter ekvatorn som går rakt över hela landet, inklämt mellan Colombia i norr och Peru i söder, landet är hälften så stort som Sverige och har en befolkning på ca 12 miljoner. När jag kom dit första gången var jag en kille på 20 år i en grupp av 22 elever från Färnebo folkhögskola som skulle studera vad som egentligen händer med den så omtalade regnskogen Amazonas och vilka problem som möter världens största djungel. Det var en folkhögskolekurs med inriktning på miljö, ekologi och indiankulturer kort sagt. Jag var en ung kille som just lagt av mig punkkostymen och som såg detta som ett äventyr, en pojkdröm som av en slump gick i uppfyllelse! Vi hade alla studerat spanska och Latinamerika kunskap i tre månader innan vi åkte men det var inte mycket hjälp visade det sig när vi väl var på plats, min spanska var under all kritik! Man kan lugnt påstå att jag kände mig handikappad och fånig när jag knappt kunde prata med folk, bara säga hej, beställa cerveza och säga hejdå! Efter mer spanska studier och en hel del tur med kontakter inom den nybildade indianorganisationen för indianers rättigheter, CONAIE, lyckades vi komma ut i Amazonas i små grupper. Min grupp av fyra nybörjare på spanska hade det minst sagt svårt under de nästan tre veckor som vi tillbringade ute i djungelbyar. Många missförstånd och många toalettbesök (busk och även ett rondellbesök) blev det! En hel del rosa toapapper gick bokstavligen åt skogen!

Indianerna fick sig många skratt på vår bekostnad och dom blev nog aldrig kloka på vad vi egentligen gjorde i deras by! Där någonstans, mellan den storslagna djungeln, de glada skratten, den ljudfyllda och stjärnbelysta natten och alla ofrivilliga och desperata toabesök föds en känsla fram för detta lilla och färgglada land! Denna känsla är i första hand positiv och full av värme, andra känslor till trots, och därför är det väl inte konstigt att jag 1991 återvänder till Ecuador som anställd på Färnebo folkhögskola för en grupp nya elever! Även denna grupp av svenska elever i 20 årsåldern stannar i Ecuador under ca tre månader men nu reser vi både i djungeln (låglandet) som uppe i Anderna (höglandet). Min spanska hade utvecklats precis som min känsla för Quito, jag börjar känna mig hemma helt enkelt och min mage är inte i ständigt uppror! Jag lär mig att skjuta blåsrör och fiska piraya och att kokt apa smakar just apa men grillat marsvin är riktigt gott!

Kokt ap-arm

"Los Muppets" Cochapamba-northe,Quito

För en av alla kontakter som Färneboskolan byggt upp genom åren, Enrique Villegas, i staden Cuenca, berättar jag, att jag vill komma tillbaka till Ecuador för biståndsarbete! Sagt och gjort, jag söker volontärtjänst hos den svenska organisationen UBV och blir antagen till min stora lycka! Den 21 januari 1996 landar jag åter i Quito för att enligt kontraktet stanna i två år som fritidsledare, jag studerar mer spanska och söker bostad. Jag och min fru ”vinden” flyttar in i ett litet vit stenhus på 3000 möh i förorten Cochapamba i norra Quito och jag jobbar med barn och ungdomar i de omkringliggande och fattiga förorterna.
Jag hinner också bli fotbollspelare i ett kvarterslag som heter ”Los Muppets” och musiker i ett folkmusikband (Un solo Pueblo) från förorten. Vi reser mycket i jobbet och får vänner runt hela landet, jag deltar i det folkliga upproret i februari 1997 som avsätter den korrupte pajasen till president, Abdala Bucaram! Tårgasgranaterna flyger över mina öron och jag kan knappt andas men det är spännande att var med när ett helt folk reser sig mot orättvisor och fattigdom! I samma veva byter jag arbete, jag börjar jobba inom indianorganisationen ECUARUNARI (som är en underorganisation till den nationella indianorganisationen CONAIE) och som under denna tid verkligen är på frammarsch! Jag lär känna Miguel Angel Carlosama, (en man som jag redan 1992 intervjuat i Otavalo) och som nu blir min arbetskamrat i planerandet av en ungdomsorganisation för indianer.

Jag går på två bröllop och en begravning.Jag lär känna fräcka Patricia som håller rent på UBV kontoret och alltid skämtar och skrattar, Roberto och Ramiro som numer bor i Sverige och Margarita Pillataxi utanför Rio Bamba blir en nära vän liksom Rita Villegas i den lilla byn Llano Largo. Jag upptäcker Julio Jaramillo`s musik och Oswaldo Guayasamin`s konst, jag förstår att även den ecuadorianska romen Estellar är klart drickbar och att maträtten ceviche är bra mot baksmälla!

Sommaren 2000 återvänder jag med en grupp studenter från Färneboskolan och träffar gamla vänner, ser Ecuador vinna över Peru i fotboll och återupplever ännu ett Inti-Raymi.
Jag följer livet i landet via media och läser om två ytterliggare uppror mot presidenten och hans ministär,
folket är trött på att leva i ständig misär!

I november 2006 reser vi dit igen, hela lilla familjen, det är en härlig känsla att få visa sonen ”solen” mitt andra hemland och känslorna blir besvarade! Han, liksom jag, stortrivs i detta lilla men otroligt vackra och spännande land! Vi åker kanot på rio Napo, badar i de varma källorna i staden Baños, shoppar loss på den stora marknaden i Otavalo, ser solnedgången i stilla havet och åker linbana på över 4000 möh i Quito. Sedan dess har den sittande presidenten bestämt att indianernas gamla krav på ändring av grundlagar och författning ska bli verklighet, detta trots att CONAIE de senaste åren befunnit sig i en politiskt och ekonomisk kris. Om presidenten gör bort sig kommer säkert folket att göra uppror igen och jag är säker på att vänskapen, generositeten och skratten kommer att finnas kvar nästa gång jag åter landar i Quito!
Hasta luego Ecuador, nos vemos pronto.