Honorar till Cornelis Vreeswijk

Idag den 12 november är det 20 år sedan den store skalden, rebellen och poeten Cornelis gick bort i en allt för tidig död, endast 50 år gammal. Han var den stora kungahövdingen vid ett ständigt vattenbryn som röt åt maktens korrumperade clowner och värnade de svaga och utstötta.
Han var den svenska poesin personifierad i en blandning av Bellman, Taube, Thåström och Sundström. Hans visor kommer aldrig att dö, aldrig försvinna, alla minns väl,
Somliga går i trasiga skor, hönan Agda, Veronica, Personliga Persson, Ångbåtsblues, Cecilia Lind, Brev från kolonien, Felicia adjö, Turistens klagan och andra storverk.

Hans skrev och sjöng om romantik, lycklig som olycklig sådan. Hans skrev om politik, krig och orätt-visor var hans varumärke ta mig fan! Han producerade över 500 visor och drygt 200 dikter sedan han kom till Sverige från Holland som 12 åring och lärde sig det svenska språket genom att härma klasskamrater och läsa fantomen!
Han var stor, tjock och högljudd, han skrev, skrävlade och utmanade överklassen och blev ett hett villebråd i media men han var visst en annan person privat enligt sonen, en god fader, mjuk och snäll och endast i offentlighetens ljus blev han Vreesig. Splittringen mellan berömmelse och blyghet, provokation och tillbakadragenhet, pöbelfasoner och bondånger skar tvärs igenom Cornelis, hans liv och hans skapelser.
Hans texter är lika aktuella idag som igår, läs detta medborgare och begrunda:

” Sen tar man itu med de gamla och svaga. Hör unghögerns taktfasta sång,
att dom som kan springa kan vi väl få jaga? När börjar vi vår jaktsäsong?
Vi trycker ned arbetarbarnen i skiten, för det gjorde pappa när pappa var liten”
(The bananrepublikens sång)

Eller varför inte detta verk av skalden den store:

”Jag tycker så synd om överklassen, förstår ni medborgare?
Dom får alltid dra de tyngsta lassen och dom har ett helvete!
Jag tycker så synd om Aftonbladet, dom lider av mörkblå starr,
Dom skriver precis som vissa vill ha det, ja jävlar i min gitarr!
Jag tycker så synd om näringslivet, dom har aldrig vad dom har,
Ty vinsten har prisats överdrivet och nu finns den inte kvar”
(Syndomblues)

In i det sista, i dödens väntrum, skrev han vidare:

”Låg på sitt yttersta,
Såg i syne en konstrytterska som han all sin kärlek gav.
Kom skönhet, din passgångare,
gallopera mig till en grav.
Fagrare skänklar ingen i världen såg,
Utom då den som för döden låg.
Kom nu beriderska,
Var min ledsagerska, var min lekamen,
Huld, tvagerska.
Häst utan tyglar som vägen minns,
Tag mig till landet som inte finns”
(Södersjukhuset, nov-1987)

(En del fakta och texter har jag snott från "Ordfront, nr 5-97)