Det var på hösten 1979 som punken smög sig in i byn i form av en klasskompis, han hade fått de senaste vinylplattorna från Stockholm och fick mig att smälta som ett vaxljus när vi satt på hans kammare och lyssnade på The Clash, 999, The Police och Sex pistols, jag var såld och punken skakade om min själ. Det enda jag önskade den julen var en Punkplatta och det fick jag! The Clash`s debut-LP spelades halva kvällen på min gamla och dåliga skivspelare, hur många hack i skivan det blev redan då vet jag inte men jag kunde inte stå still! Joe Strummer skrek ut sin frustration över situationen i London och England och jag ville också ha en "white Riot"Håret skulle klippas och morsans säkerhetsnålar kom väl till pass, musiken dunkade och upproret ville komma fram.
En kväll 1981 såg jag Ebba Grön med Eldkvarn som förband och jag blev djupt förälskad och visste att detta var min väg i livet, jag tog det stora klivet! Fick tag på en avslagen trummpinne som sedan hängdes upp på en vägg i mitt pojkrum som redan var full av punkposters och tidningsutklipp om Joe, Johnny och Thåström, jag levde ut min dröm! I skolan lärde jag känna de andra punkpojkarna och helt plötsligt var jag sångare i bandet Slakthus 13, vi repade och fick spela vår hit "snobbjävel" på TV, vi blev ökända anti-hjältar över en natt.
Punken gav mig nya vänner, nytt sätt att tänka, en politisk vilja till förändring och protest över det gamla klass-samhället.Under ett par år i början av 80-talet var jag totalt inne i denna proteströrelse och reste runt på syltor för att se andra punkare spela ur sig sin kärlek och sitt uppror. Vi värjde oss från skinheads och deras försök att ta över och vi fick springa för raggare när de ville leka indianer och vita, vi stod upp för våra ideal och ansåg att "staten och kapitalet sitter i samma båt". Asta kask, Sixten redlös, Rolands gosskör, Ebba grön, KSMB, Köttgrottorna och andra gav oss kraft och energi att fortsätta göra uppror och vi frågade oss alla vad vi skulle bli...... Så visst var det stort att få se både Clash och Ramones i Roskilde 1985! Vi fick dessutom skjuts hem därifrån av självaste Strebers från Strängnäs, som efter de släppt av oss somnade framför ratten och körde i diket! Utan punken hade jag aldrig blivit rebell och hade jag inte blivit det hade jag aldrig blivit politiskt engagerad och inte hade jag blivit volontär ute i stora världen heller! Punken gav mig en engagerad tonårstid full av energi och vilja till förändring som sedan dess gett mig kraft att fortsätta försöka vara rebell!
Tack Joe och tack Ebba!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar