Honorar till Cornelis Vreeswijk

Idag den 12 november är det 20 år sedan den store skalden, rebellen och poeten Cornelis gick bort i en allt för tidig död, endast 50 år gammal. Han var den stora kungahövdingen vid ett ständigt vattenbryn som röt åt maktens korrumperade clowner och värnade de svaga och utstötta.
Han var den svenska poesin personifierad i en blandning av Bellman, Taube, Thåström och Sundström. Hans visor kommer aldrig att dö, aldrig försvinna, alla minns väl,
Somliga går i trasiga skor, hönan Agda, Veronica, Personliga Persson, Ångbåtsblues, Cecilia Lind, Brev från kolonien, Felicia adjö, Turistens klagan och andra storverk.

Hans skrev och sjöng om romantik, lycklig som olycklig sådan. Hans skrev om politik, krig och orätt-visor var hans varumärke ta mig fan! Han producerade över 500 visor och drygt 200 dikter sedan han kom till Sverige från Holland som 12 åring och lärde sig det svenska språket genom att härma klasskamrater och läsa fantomen!
Han var stor, tjock och högljudd, han skrev, skrävlade och utmanade överklassen och blev ett hett villebråd i media men han var visst en annan person privat enligt sonen, en god fader, mjuk och snäll och endast i offentlighetens ljus blev han Vreesig. Splittringen mellan berömmelse och blyghet, provokation och tillbakadragenhet, pöbelfasoner och bondånger skar tvärs igenom Cornelis, hans liv och hans skapelser.
Hans texter är lika aktuella idag som igår, läs detta medborgare och begrunda:

” Sen tar man itu med de gamla och svaga. Hör unghögerns taktfasta sång,
att dom som kan springa kan vi väl få jaga? När börjar vi vår jaktsäsong?
Vi trycker ned arbetarbarnen i skiten, för det gjorde pappa när pappa var liten”
(The bananrepublikens sång)

Eller varför inte detta verk av skalden den store:

”Jag tycker så synd om överklassen, förstår ni medborgare?
Dom får alltid dra de tyngsta lassen och dom har ett helvete!
Jag tycker så synd om Aftonbladet, dom lider av mörkblå starr,
Dom skriver precis som vissa vill ha det, ja jävlar i min gitarr!
Jag tycker så synd om näringslivet, dom har aldrig vad dom har,
Ty vinsten har prisats överdrivet och nu finns den inte kvar”
(Syndomblues)

In i det sista, i dödens väntrum, skrev han vidare:

”Låg på sitt yttersta,
Såg i syne en konstrytterska som han all sin kärlek gav.
Kom skönhet, din passgångare,
gallopera mig till en grav.
Fagrare skänklar ingen i världen såg,
Utom då den som för döden låg.
Kom nu beriderska,
Var min ledsagerska, var min lekamen,
Huld, tvagerska.
Häst utan tyglar som vägen minns,
Tag mig till landet som inte finns”
(Södersjukhuset, nov-1987)

(En del fakta och texter har jag snott från "Ordfront, nr 5-97)

Min drömelva i Malmö FF

Nu när fotbollssäsongen är över för i år, mitt MFF kom på en riktigt dålig 9e plats, kan man lätt börja längta tillbaka till de himmelsblå glansdagarna på 1970-80 talet. Man undrar var alla bra spelare tagit vägen, man önskar sig ett MFF som fanns i min barndom och jag läser ”blått ett lag” av Mats Weman, 2005, som tröst, nostalgi och längtan. Weman har tagit ut sin drömelva i Malmö FF och många av spelarna känner man igen men en del fanns innan min tid och därför kan jag inte relatera och se deras storhet framför mig. Därför har jag satt ihop en egen drömelva av spelare som jag själv sett och upplevt i himmelsblått! Först sätter jag Bosse Larsson, den störste av dem alla, min stora favorit, som var den förste att få guldbollen två gånger i Sveriges fotbollshistoria och som vann den allsvenska skytteligan tre gånger. Han var självskriven i det svenska fotbollslandslaget under 1970 talet och slitstark som få. En annan självklar spelare i en himmelsblå drömelva är och förblir Patrik Andersson, han fick också guldbollen två gånger och är den enda från MFF som vunnit Champions league. Han var en oerhört viktig kugge i landslaget under 1990 talet. Vad Zlatan gjorde för MFF både på plan och för klubbens ekonomi behöver jag väl inte nämna?

Nedan följer min himmelsblå drömelva:

Målvakt: Janne Möller, spelade i MFF 1972-1980, 83-88, fick guldbollen 1979.

Back: Ingemar Erlandsson, MFF 76-87.
Back: Patrik Andersson, MFF 89-93, 2004-05, guldbollen 1995, 2001.
Back: Krister Kristensson, MFF 1963-79.
Back: Roy Andersson, MFF 68-83, guldbollen 1977.

Mittfältare: Stefan Schwarz, MFF 86-90, guldbollen 1999.
Mittfältare: Bosse Larsson, MFF 1962-79, guldbollen 1965, 1973.
Mittfältare: Jonas Thern, MFF 1985-89, guldbollen 89.

Anfallare: Martin Dahlin, MFF 1987-91, guldbollen 93.
Anfallare: Niklas Skoog, MFF 2001-
Anfallare: Zlatan Ibrahimovic, MFF 1999-2001, guldbollen 2005, 2007.

Många kanske inte tycker att min drömelva är självklar, kanske fattas det någon från 1970 talet eller från guldlaget 2004 anser någon. Jag har därför förstärkt laget med en drömbänk som skulle kunna göra dagens allsvenska lag gröna av avund!
Min drömbänk:
Staffan Tapper, Afonso Alves, Mats Magnusson, Anders ”Puskas” Ljungberg, Roger Ljung, Jonnie Fedel.
Man får heller inte glömma tränaren!
Mitt drömtränar par skulle vara: Antonio Duran och Bob Houghton.

Med detta lag skulle vi lätt dominera den europeiska fotbollen år ut och år in, Barcelona, Inter och Man United skulle vara glada om dom bara förlorade med uddamålet. Allsvenskan skulle vara allt för lättippad för att bli spännande, men hellre det än en förnedrande 9e plats i en av Europas sämre ligor! Det var bättre förr, ju förr desto bättre och att drömma kostar ju inget!

Mitt förhållande med Ecuador firar tjugo år

Den 7 november 1987 landade jag i Quito, Ecuadors huvudstad, för första gången och sedan dess har jag och det landet inlett en relation och en stor vänskap. Ecuador har fått sitt namn efter ekvatorn som går rakt över hela landet, inklämt mellan Colombia i norr och Peru i söder, landet är hälften så stort som Sverige och har en befolkning på ca 12 miljoner. När jag kom dit första gången var jag en kille på 20 år i en grupp av 22 elever från Färnebo folkhögskola som skulle studera vad som egentligen händer med den så omtalade regnskogen Amazonas och vilka problem som möter världens största djungel. Det var en folkhögskolekurs med inriktning på miljö, ekologi och indiankulturer kort sagt. Jag var en ung kille som just lagt av mig punkkostymen och som såg detta som ett äventyr, en pojkdröm som av en slump gick i uppfyllelse! Vi hade alla studerat spanska och Latinamerika kunskap i tre månader innan vi åkte men det var inte mycket hjälp visade det sig när vi väl var på plats, min spanska var under all kritik! Man kan lugnt påstå att jag kände mig handikappad och fånig när jag knappt kunde prata med folk, bara säga hej, beställa cerveza och säga hejdå! Efter mer spanska studier och en hel del tur med kontakter inom den nybildade indianorganisationen för indianers rättigheter, CONAIE, lyckades vi komma ut i Amazonas i små grupper. Min grupp av fyra nybörjare på spanska hade det minst sagt svårt under de nästan tre veckor som vi tillbringade ute i djungelbyar. Många missförstånd och många toalettbesök (busk och även ett rondellbesök) blev det! En hel del rosa toapapper gick bokstavligen åt skogen!

Indianerna fick sig många skratt på vår bekostnad och dom blev nog aldrig kloka på vad vi egentligen gjorde i deras by! Där någonstans, mellan den storslagna djungeln, de glada skratten, den ljudfyllda och stjärnbelysta natten och alla ofrivilliga och desperata toabesök föds en känsla fram för detta lilla och färgglada land! Denna känsla är i första hand positiv och full av värme, andra känslor till trots, och därför är det väl inte konstigt att jag 1991 återvänder till Ecuador som anställd på Färnebo folkhögskola för en grupp nya elever! Även denna grupp av svenska elever i 20 årsåldern stannar i Ecuador under ca tre månader men nu reser vi både i djungeln (låglandet) som uppe i Anderna (höglandet). Min spanska hade utvecklats precis som min känsla för Quito, jag börjar känna mig hemma helt enkelt och min mage är inte i ständigt uppror! Jag lär mig att skjuta blåsrör och fiska piraya och att kokt apa smakar just apa men grillat marsvin är riktigt gott!

Kokt ap-arm

"Los Muppets" Cochapamba-northe,Quito

För en av alla kontakter som Färneboskolan byggt upp genom åren, Enrique Villegas, i staden Cuenca, berättar jag, att jag vill komma tillbaka till Ecuador för biståndsarbete! Sagt och gjort, jag söker volontärtjänst hos den svenska organisationen UBV och blir antagen till min stora lycka! Den 21 januari 1996 landar jag åter i Quito för att enligt kontraktet stanna i två år som fritidsledare, jag studerar mer spanska och söker bostad. Jag och min fru ”vinden” flyttar in i ett litet vit stenhus på 3000 möh i förorten Cochapamba i norra Quito och jag jobbar med barn och ungdomar i de omkringliggande och fattiga förorterna.
Jag hinner också bli fotbollspelare i ett kvarterslag som heter ”Los Muppets” och musiker i ett folkmusikband (Un solo Pueblo) från förorten. Vi reser mycket i jobbet och får vänner runt hela landet, jag deltar i det folkliga upproret i februari 1997 som avsätter den korrupte pajasen till president, Abdala Bucaram! Tårgasgranaterna flyger över mina öron och jag kan knappt andas men det är spännande att var med när ett helt folk reser sig mot orättvisor och fattigdom! I samma veva byter jag arbete, jag börjar jobba inom indianorganisationen ECUARUNARI (som är en underorganisation till den nationella indianorganisationen CONAIE) och som under denna tid verkligen är på frammarsch! Jag lär känna Miguel Angel Carlosama, (en man som jag redan 1992 intervjuat i Otavalo) och som nu blir min arbetskamrat i planerandet av en ungdomsorganisation för indianer.

Jag går på två bröllop och en begravning.Jag lär känna fräcka Patricia som håller rent på UBV kontoret och alltid skämtar och skrattar, Roberto och Ramiro som numer bor i Sverige och Margarita Pillataxi utanför Rio Bamba blir en nära vän liksom Rita Villegas i den lilla byn Llano Largo. Jag upptäcker Julio Jaramillo`s musik och Oswaldo Guayasamin`s konst, jag förstår att även den ecuadorianska romen Estellar är klart drickbar och att maträtten ceviche är bra mot baksmälla!

Sommaren 2000 återvänder jag med en grupp studenter från Färneboskolan och träffar gamla vänner, ser Ecuador vinna över Peru i fotboll och återupplever ännu ett Inti-Raymi.
Jag följer livet i landet via media och läser om två ytterliggare uppror mot presidenten och hans ministär,
folket är trött på att leva i ständig misär!

I november 2006 reser vi dit igen, hela lilla familjen, det är en härlig känsla att få visa sonen ”solen” mitt andra hemland och känslorna blir besvarade! Han, liksom jag, stortrivs i detta lilla men otroligt vackra och spännande land! Vi åker kanot på rio Napo, badar i de varma källorna i staden Baños, shoppar loss på den stora marknaden i Otavalo, ser solnedgången i stilla havet och åker linbana på över 4000 möh i Quito. Sedan dess har den sittande presidenten bestämt att indianernas gamla krav på ändring av grundlagar och författning ska bli verklighet, detta trots att CONAIE de senaste åren befunnit sig i en politiskt och ekonomisk kris. Om presidenten gör bort sig kommer säkert folket att göra uppror igen och jag är säker på att vänskapen, generositeten och skratten kommer att finnas kvar nästa gång jag åter landar i Quito!
Hasta luego Ecuador, nos vemos pronto.