Malmö FF-näst bäst i Europa

Nu är det 30 år sedan Malmö FF var näst bäst i Europa, en liten klubb med halv-amatörer i alla led, en startelva som innehöll allt från fritidsledare till kontorister och sjukvårdare. Ett lag fullt av kämpaglöd, jävlarannama, fotbollskunnande, hjärta och kontinuitet som drevs ända till toppen av en nytänkande tränare från England vid namn Bob Houghton som revolutionerade den svenska fotbollen.

Malmö hade tagit sig till den tidens Championsleague final genom att vinna sina matcher under hösten 1978 och våren 1979 och så var då sagan sann, Malmö FF i Europacup-final den 30 maj 1979! (Europacupen blev Championsleague 1992-93)
Tyvärr hade det starka laget blivit rejält mycket svagare då Bosse Larsson och Roy Andersson fått allvarliga skador innan finalen och Staffan Tapper var tvungen att utgå redan i första halvlek. Hur det gått om dessa tre kämpar varit med mot Nottinghamforest på olympiastadion i München kan vi bara spekulera i men visst hade MFF haft en rejäl chans med dessa landslagsmän på plan!

Jag var 12 år fyllda och hade följt mitt himmelsblåa favorit lag genom Europa på TV.Inför finalen var jag väldigt stolt i skolan, kanske skröt jag lite, men det slutade iallafall med att en tjej i klassen som ville ställa sig in bland grabbarna lovade mig 100 kronor om MFF vann och jag kom dagen efter i mitt MFF ställ! Tjejen hette Maria och hade en konstig förmåga att lova bort pengar till killar för att se om dom vågade hitta på tokigheter för pengar, jag minns att hon gav Pelle 25 spänn då han åt upp en halv gräshoppa! Grejen var den att min klass skulle åka på en liten klassresa dagen efter finalen, en cykelresa med övernattning i tält på andra sidan sjön Yngaren. Redan dagen innan finalen hade min pappa och min äldsta bror tagit tåget mot Tyskland i en av alla tågvagnar som fylldes med svenska supportrar medans jag värmde upp på gräsmattan i en gräskänslig dräkt i vitt och ljusblått, jag var nästan alltid Bosse Larsson på våran gräsmatta. MFF vann alltid på min hemmaplan!

På finaldagen gick jag som vanligt i den lilla byskolan, i skolans enda 5e klass, på kvällen packades en väska och morsan hittade vårat gamla, gröna och klumpiga tält att spänna fast på pakethållaren. Samma kväll, den 30 maj 1979, spelade Malmö FF europacupfinal och vi satt som klistrade framför TVn för att se matchen och kanske även farsan och brorsan som fanns där nere i folkvimmlet, vi såg aldrig dom, vi såg aldrig MFF göra mål heller, däremot såg vi när Jan Olof Kinnvall nästan lyckades lobba över målvakten Peter Shilton, vi såg hur Robert Prytz kämpade och slet och hur Viv Anderson stoppade Tore Cervin. Tyvärr såg vi också hur Nottingham forest gjorde mål på övertid i första halvlek genom Trevor Francis, övertid hette det på den tiden, det var innan all automatisk tilläggstid för alla filmningar/maskningar som finns nuförtiden. Vad jag menar är att domaren lagt till någon extra minut utan att någon visste om det och utan att den berömda tillägstids skylten visats upp för publik och spelare, MFF fick ett snyggt mål i baken på övertid, vilket kändes som att drabbas av något slags fusk!

När matchen var slut stod det
”olympiastadion muenchen MALMOE-NOTTINGHAM F. 0:1 "
på den stora tavlan ovanför publiken. (Nottingham Forest vann också europacup finalen 1980, då mot Hamburger SV, vilket säger en hel del om hur bra Nottingham var på den tiden)

Visst var vi besvikna över förlusten men kanske lika besvikna på att vi inte såg farsan på TV?
Dagen efter var det dax för den lilla klassresan men eftersom MFF förlorat brydde jag mig inte om att ta på hela dressen, jag tog endast tröjan och stack iväg till skolan för samling. Nån sa att jag borde få min hundring av Maria trots att MFF förlorat men någon annan sa att jag inte hade hela stället på mig iallafall, Maria kompromissade, hon gav mig 50 lappen, vi gick halva vägen och alla var nöjda utom vi MFFare! Vi cyklade hela dagen, på kvällen satte vi upp våra tält och föräldrarna skulle komma på besök, farsan kom! Han var trött och sliten, lite besviken men ändå lyste hans ögon av stolthet!Han var stolt över sitt MFF som han älskat i hela sitt liv och som han gett i arv till sina 4 pågar, han visste att han kunde gå med rak rygg i byn trots att MFF förlorade igår....

Han lärde mig en liten omskrivning av sången ”halleluja” av Jan Malmsjö som i sin tur gjort om den till svenska från Israels bidrag i slagerfestivalen. Istället för att sjunga halleluja sjöng man Malmö FF, ”Malmö FF ni ä bra, ni är allt som jag vill va” och dom raderna upprepade jag på cykeln tills mina klasskamrater fick spader!
Nu har det gått 30 år sedan dessa dagar, jag har fått två fina söner som är MFFare precis som jag, mina pappa gick bort 2003 och fick tyvärr inte uppleva Malmös senaste guld 2004 men han var med under MFFs bästa tid, från 1950 talet till 1980 talet var/är MFFs bästa tid och jag har svårt att se hur dagens Malmö, stora pengar till trots, fullblodsproffs till trots och en toppmodern stadion ska kunna göra om denna bragd från 1979! Nu när jag är vuxen har jag förstått hur bra Bosse Larsson egentligen var men också hur dålig just den där finalen var i jämförelse med många andra finaler men det var en stor bragd att komma till finalen, kan ni tänka er ett svenskt lag i championsleague final idag?

Synd att mina pågar aldrig kommer att få uppleva Bosse Larssons spel lika lite som ett MFF i den stora finalen! Men tiden går ju som bekant vidare och dom kommer att få uppleva så mycket som jag aldrig kommer att få uppleva så det går väl på ett ut? Historien har som bekant inget slut och framtiden är ett oskrivet blad!

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/sverige/article4815193.ab