När isen bröts

Jag hade nog sett dig en lång tid, dina ögon, ditt hår och din kropp hade förblindat mig. Varje gång vi träffades frös min tunga till en tung klump och min blyghet visste inga gränser. Jag var helt enkelt skitskraj. Vi var på fest men jag vågade inte bjuda upp, vi var i goda vänners lag men jag vågade inte möta din blick. Du var kvinnan bland kvinnor, den ouppnåeliga madonnan, jag var fule Mannfred med frusen tunga och finnar i överflöd. Du bjöd mig att sitta ner och dricka, jag fick skrämmselhicka. Tårögd och generad drog jag mig undan bland blommor och blad, när vi sågs visste jag inte om jag skulle vara ledsen eller glad. Jag, en liten Svenne som aldrig skulle stå mig i konkurensen, jag var för tunn i förhållande till alla bredaxlade och snygga tjurar.

Men en dag stod du bara där, en glimt i ögonen och jag fick något på känn, Nu eller aldrig tänkte jag och tinade upp min frusna tunga i ljummen grogg. Isen lossnade och försvann som en klump i halsen, jag svalde länge men talade tillslut likt en talpedagog, isarna bröts i vikar och prång, du lyssnade på min enkla kärlekssång, i fjärran hördes fågelsång, natten övergick i gryning och ljuset kom åter in i mitt liv med stora kliv, februari natten kändes varm och spännande och vi klev kring het gröt, vi njöt.

Jag var vackrare än någonsin och min fula finnar var borta, mina ord var inte längre fattiga och korta, i taxin såg jag ljuset i dina bruna ögon och i mörkret blev vi ett med naturen. Vårfloden kom mellan bergen, vi delar säng, glas och frukost sedan den morgonen, vi delar drömmar och framtid liksom tandborste och nutid. I vårvintern blev din skugga vacker och så även dina konturer i månens sken, jag vill äta av hela dig, så ock dina ben.

Vi kunde ha träffats på andra sidan jorden nångång men nu var tiden rätt, tiden var inne, på en bar i ett industriområde en vinternatt, likt en stark vårvind drog du in i mitt liv och jag andas lättare nu.
Med din hjälp kom våren, livet och värmen in i mitt liv, du min egen vind, min Wayra.

Till min vän och livskamrat (1995)

Ett barndomsminne

Ett billigt minne,
är en isglass på pinne,
jag menar en härlig piggelin,
den var ju så grön och fin.
(haiku-94)

Malmö FF-näst bäst i Europa

Nu är det 30 år sedan Malmö FF var näst bäst i Europa, en liten klubb med halv-amatörer i alla led, en startelva som innehöll allt från fritidsledare till kontorister och sjukvårdare. Ett lag fullt av kämpaglöd, jävlarannama, fotbollskunnande, hjärta och kontinuitet som drevs ända till toppen av en nytänkande tränare från England vid namn Bob Houghton som revolutionerade den svenska fotbollen.

Malmö hade tagit sig till den tidens Championsleague final genom att vinna sina matcher under hösten 1978 och våren 1979 och så var då sagan sann, Malmö FF i Europacup-final den 30 maj 1979! (Europacupen blev Championsleague 1992-93)
Tyvärr hade det starka laget blivit rejält mycket svagare då Bosse Larsson och Roy Andersson fått allvarliga skador innan finalen och Staffan Tapper var tvungen att utgå redan i första halvlek. Hur det gått om dessa tre kämpar varit med mot Nottinghamforest på olympiastadion i München kan vi bara spekulera i men visst hade MFF haft en rejäl chans med dessa landslagsmän på plan!

Jag var 12 år fyllda och hade följt mitt himmelsblåa favorit lag genom Europa på TV.Inför finalen var jag väldigt stolt i skolan, kanske skröt jag lite, men det slutade iallafall med att en tjej i klassen som ville ställa sig in bland grabbarna lovade mig 100 kronor om MFF vann och jag kom dagen efter i mitt MFF ställ! Tjejen hette Maria och hade en konstig förmåga att lova bort pengar till killar för att se om dom vågade hitta på tokigheter för pengar, jag minns att hon gav Pelle 25 spänn då han åt upp en halv gräshoppa! Grejen var den att min klass skulle åka på en liten klassresa dagen efter finalen, en cykelresa med övernattning i tält på andra sidan sjön Yngaren. Redan dagen innan finalen hade min pappa och min äldsta bror tagit tåget mot Tyskland i en av alla tågvagnar som fylldes med svenska supportrar medans jag värmde upp på gräsmattan i en gräskänslig dräkt i vitt och ljusblått, jag var nästan alltid Bosse Larsson på våran gräsmatta. MFF vann alltid på min hemmaplan!

På finaldagen gick jag som vanligt i den lilla byskolan, i skolans enda 5e klass, på kvällen packades en väska och morsan hittade vårat gamla, gröna och klumpiga tält att spänna fast på pakethållaren. Samma kväll, den 30 maj 1979, spelade Malmö FF europacupfinal och vi satt som klistrade framför TVn för att se matchen och kanske även farsan och brorsan som fanns där nere i folkvimmlet, vi såg aldrig dom, vi såg aldrig MFF göra mål heller, däremot såg vi när Jan Olof Kinnvall nästan lyckades lobba över målvakten Peter Shilton, vi såg hur Robert Prytz kämpade och slet och hur Viv Anderson stoppade Tore Cervin. Tyvärr såg vi också hur Nottingham forest gjorde mål på övertid i första halvlek genom Trevor Francis, övertid hette det på den tiden, det var innan all automatisk tilläggstid för alla filmningar/maskningar som finns nuförtiden. Vad jag menar är att domaren lagt till någon extra minut utan att någon visste om det och utan att den berömda tillägstids skylten visats upp för publik och spelare, MFF fick ett snyggt mål i baken på övertid, vilket kändes som att drabbas av något slags fusk!

När matchen var slut stod det
”olympiastadion muenchen MALMOE-NOTTINGHAM F. 0:1 "
på den stora tavlan ovanför publiken. (Nottingham Forest vann också europacup finalen 1980, då mot Hamburger SV, vilket säger en hel del om hur bra Nottingham var på den tiden)

Visst var vi besvikna över förlusten men kanske lika besvikna på att vi inte såg farsan på TV?
Dagen efter var det dax för den lilla klassresan men eftersom MFF förlorat brydde jag mig inte om att ta på hela dressen, jag tog endast tröjan och stack iväg till skolan för samling. Nån sa att jag borde få min hundring av Maria trots att MFF förlorat men någon annan sa att jag inte hade hela stället på mig iallafall, Maria kompromissade, hon gav mig 50 lappen, vi gick halva vägen och alla var nöjda utom vi MFFare! Vi cyklade hela dagen, på kvällen satte vi upp våra tält och föräldrarna skulle komma på besök, farsan kom! Han var trött och sliten, lite besviken men ändå lyste hans ögon av stolthet!Han var stolt över sitt MFF som han älskat i hela sitt liv och som han gett i arv till sina 4 pågar, han visste att han kunde gå med rak rygg i byn trots att MFF förlorade igår....

Han lärde mig en liten omskrivning av sången ”halleluja” av Jan Malmsjö som i sin tur gjort om den till svenska från Israels bidrag i slagerfestivalen. Istället för att sjunga halleluja sjöng man Malmö FF, ”Malmö FF ni ä bra, ni är allt som jag vill va” och dom raderna upprepade jag på cykeln tills mina klasskamrater fick spader!
Nu har det gått 30 år sedan dessa dagar, jag har fått två fina söner som är MFFare precis som jag, mina pappa gick bort 2003 och fick tyvärr inte uppleva Malmös senaste guld 2004 men han var med under MFFs bästa tid, från 1950 talet till 1980 talet var/är MFFs bästa tid och jag har svårt att se hur dagens Malmö, stora pengar till trots, fullblodsproffs till trots och en toppmodern stadion ska kunna göra om denna bragd från 1979! Nu när jag är vuxen har jag förstått hur bra Bosse Larsson egentligen var men också hur dålig just den där finalen var i jämförelse med många andra finaler men det var en stor bragd att komma till finalen, kan ni tänka er ett svenskt lag i championsleague final idag?

Synd att mina pågar aldrig kommer att få uppleva Bosse Larssons spel lika lite som ett MFF i den stora finalen! Men tiden går ju som bekant vidare och dom kommer att få uppleva så mycket som jag aldrig kommer att få uppleva så det går väl på ett ut? Historien har som bekant inget slut och framtiden är ett oskrivet blad!

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/sverige/article4815193.ab

Jag och Börje Salming

Igår läste jag att den gamle hockeykungen skulle komma ut till vår förort! Man skulle kunna dribbla och åka skridskor med självaste Salming!
Sagt och gjort, idag knöt jag på mig rören och mötte honom mitt på plan.

Han var lika trevlig som jag alltid trott och väldigt lättsnackad. Man har svårt att tro att denna levande legendar fyller 58 år i år, har spelat hockey på hög nivå typ sen jag föddes och sytt tusentals stygn genom åren, han gjorde hela 17 år i NHL och är för evigt en kung i Toronto. Kanske den störste hockeyspelare vi fått fram i Sverige? Iallafall den tuffaste och modigaste! Ett riktigt rivjärn som aldrig backade och spred respekt omkring sig på rinken.

Vilken känsla att åka skridskor med Börje, vilken känsla att se hur hans hårda skott slog hål på en vägg (som sedan fick en autograf som minne).
Han var fortfarande stabil och snabb och led verkligen inte av fetma!
När jag klev av isen sa jag till en närstående kille att det var kul att se en levande legend, killen svarade "ja det är väl sömmarna som håller ihop honom"
Sömmar?? Heter det inte stygn?
Men visst passar det bra med ordet sömmar på just Salming!

(P.S: Jag vet att han var där i PR-jippo för att sälja in "plast-is", jag vet att han skrev typ 500 autografer och jag vet att det är fånigt med idoldyrkan men jag tyckte ändå det var en häftig känsla D.S)