Fisketur i Costa Rica

I mars 2014 är jag tillbaka i Costa Rica som reseledare, vi gör en härlig resa genom landet och ser mycket olika djur, fåglar och vacker natur, Costa Rica bjuder verkligen på en helupplevelse med varma källor, djungel, grönska och god mat. Dom sista dagarna på resan tillbringar vi vid Stilla havet och den lilla orten Playa Samara där vi kan bada, hyra hästar och promenera på en av Mellanamerikas bästa stränder.

Vi är några stycken i gruppen som skulle vilja få en dröm bli verklighet, nämligen att fara ut på havet för att djuphavs fiska efter riktigt stor fisk. Här kan man få svärdfisk, segelfisk, barracuda, mahoo och många fler sorter som kan bli riktigt stora. Genom vårat hotell lyckas vi boka en fisketur med ett lokalt bolag som ska fixa fisket åt oss, vi blir hämtade i en liten buss och åker söderut längs havet som glittrar i solen, nu ska en dröm förverkligas, jag ska få en riktigt stor fisk! Väl framme tar en liten båt ut oss till en större båt med plats för ca 10 personer men den har bara en enda stol att sitta i när man väl fått napp och det har bara 5 spön att använda men det ska nog gå bra ändå, fiskerullarna är stora och spöna är ganska korta men kraftiga liksom nylon linan. Vi har en kapten och två mässpojkar ombord, dessa pojkar sätter genast igång med att plocka fram makrill liknade fiskar på ca 20 cm, fyller dom med blyhagel och surrar fast en krok med hjälp av ståltråd i fiskens kropp innan dessa döda fiskar slängs ut efter båten och allt vi kan göra är att vänta på hugg.

Jag vet inte i hur många knop vi kör, jag vet inte hur länge vi kör, men solen är lika stark som vår längtan efter hugg, betet ligger nästan hundra meter efter båten på någon meters djup och solens strålar biter mig i skinnet medan jag dricker mängder av vatten och god öl.

 Motorljudet tar aldrig slut, det maler i öronen, medan vi letar skugga mitt ute på Stilla havet och tillslut skriker en av pojkarna att vi har fisk, han ska bara kroka den ordentligt och sedan ge spöt till någon av oss, han lyfter spöt, hinner säga att det är en ”Bela”, (segelfisk) och sen är den borta. Otur, men vi får nog fler chanser, säger vi och skrattar lite besviket.

Tiden går och ölen får mig att glömma mina röda armar, vi turas om att prova ”fiskestolen”, den stol vi ska sitta i när det väl gäller, när jag just satt mig i den för andra gången skriker en av pojkarna att nu har vi napp! Jag är förberedd, han drar hårt i spöt och lämnar över det till mig samtidigt som han säger ”veva snabbt”.

Jag vevar så snabbt jag kan och när jag väl känner fiskens tyngd förstår jag att detta blir tufft, det är tungt och stumt och efter någon minut blir jag trött i högerarmen, hur ska detta sluta? Jag fortsätter veva och veva, mässpojken släpper lite på rullens broms och det blir lite lättare att andas, armen krampar medan jag vevar, drar spöt uppåt, vevar, sänker spöt, vevar, höjer spöt och hoppar i stolen som en tok. Någon gång slår det mig att jag aldrig kommer att orka, att jag måste ge upp, det är tungt och mina armar är tunna men jag vevar på i solen och tillslut ser vi fisken, den är lång och silverfärgad medan den simmar från vänster till höger bakom båten, ska den aldrig ge sig? En av pojkarna tar fram en lång huggkrok och försöker hugga fisken som lyckas komma undan mer än en gång. Tillslut hugger han den i sidan och drar upp den i båten, det är en Mahoo på 20 kg och jag tackar pojkarna för ett väl utfört arbete medan jag inser att jag slagit mitt personliga rekord från 1981!

Då, i början på min tonårstid, drog jag upp en gädda på 4,5 kg på vintern, genom ett hål i isen, med hjälp av en gubbe som säkert var över 45 år! Då var jag överlycklig, trodde jag drömde, nu får jag samma känsla och alla kameror får föreviga denna dag för säkerhets skull! Fina bilder, fint väder och fina fisken! Vilken fisk jag har fått, jag blir som barn på nytt och firar med en kall öl och lite enkel massage över armarna, Vi får senare en segelfisk på ca 40 kg som vi måste släppa innan den kommit i båten då lagen säger så, vi fick en enkel lunch i form av mackor och kakor och vi drack fler öl innan det var dags att styra kosan mot land, pojkarna rensade min fisk till fina kotletter och jag var salig, vilket slut på en mycket bra resa! 

Vi hade haft mycket tur på denna resa, sett en sengångare komma ner på marken bara någon meter från oss, sett en livs levande quetzal, en otroligt vacker, men lika sällsynt,  fågel  med väldigt långa stjärtfjädrar. Vi har haft bra guide, bra väder, god mat och bra färdkamrater och så detta slut, utsikt över solnedgången vid stilla havet, min fisk blir grillad, räcker till alla, vi njuter av den vackra vyn medan vi äter fisk och dricker vin, solen går ner där borta och vi packar våra väskor för sista gången under denna resa, tack Costa Rica, denna fisketur glömmer jag aldrig!

Costa Rica 2014

Wahoo,20 kg, Stilla havet

Fisketur bland klippor och Moaier på Påskön

I den starka solen kliver jag ut på den torra gatan för att hämtas upp av en lokal fiskeguide på Påskön, han kliver ur sin pickup för att öppna dörren åt mig då den inte går att öppna på vanligt sätt, jag sätter mig i ett baksäte fullt av skräp och stål. I framsätet sitter guidens fru och fyraåriga son som ser ut som ett sött troll i fotbolls kläder. Guiden, som heter Kote, stannar vid en livsmedelsaffär för att köpa läsk och en färsk kyckling.Vi åker norrut genom det vackra och gröna landskapet, ser små enkla hus och massor av hästar, stora stenstatyer, moai, ses långt bort i fjärran och där bakom, stilla havet. Vi ska ut och fiska!

När vi kommer fram till havet tömmer vi bilens flak på grenar och fiskegrejor, fiskeutrustningen består av avsågade plaströr som är lindade med tjock nylonlina och en stor krok, på den ena änden av röret sitter en trädbit rakt över, likt ett handtag. 

Vi lämnar trollet och frun för att ta oss vidare bland klipporna längs kusten, Kote pekar rakt ner för ett stup och säger att det är dags att klättra! Jag spänner fast min ryggsäck och börjar ta mig ner för berget i mina sandaler, en del klippor är hala, andra vassa och vissa är helt runda, efter några meter blir jag helt kall och tappar nästan balansen, jag har börjat tänka på vad jag gör! Vill jag riskera livet, eller i alla fall ett ben, för att få fiska på denna ö? Slår bort tanken innan den förstelnar mig och klättrar vidare. Väl framme, nere vid det blåsiga havet, frågar jag hur många meter vi har klättrat, han svarar ”cuarenta”, 40 meter! Han frågar efter en kniv, jag har ingen, så vi måste bita av köttet från kycklingen, äcklig smak, äcklig känsla när jag sätter köttet på kroken. Håll röret i vänster, kroken i höger, snurra högerhand så du får kraft, kasta och låt röret tömmas på lina, jaha, rikta vänster hand rakt ut mot havet, min krok kommer två meter ut och klippan blir full av nylonlina som bara faller från röret, veva in innan linan eller kroken fastnar i klipporna! Kast efter kast misslyckas och när jag väl får ut kroken tar fisken mina kycklingbitar direkt, nya tag, nya tuggor, nya försök. Ut med linan, veva in, blåsten är ibland med mig men lika ofta emot mig, jag kryper runt på hala stenar för att få kroken att lossna från spetsiga klippor. 

Kote kastar långt, vevar snabbt och landar pisi efter pisi, den vanligaste matfisken på ön, den ser nästan blå ut i vattnet men blir snabbt brungrå när den ligger på land, fina fiskar på runt ett halvt kilo allt medan jag tuggar, spottar och fumlar! När jag återigen tror att kroken fastnat i en klippa får jag med mig en regnbågsfärgad fisk upp på hällen! Den är inte stor men den är desto vackrare! Jag har aldrig fått en finare fisk! Som när man fick sommarens finaste abborre under barndomen, en ren lycka slår mig samtidigt som stilla havet slickar mina fötter. Havet tar sats och sköljer in över oss, vi blir blöta upp till knäna av svalkande saltvatten och fiskeglädjen besegrar svårigheterna med denna fiskemetod! Jag kastar för blotta livet och ser stim av fisk runt kroken, dom hugger och hugger men vill inte fastna. Kote drar upp fisk på löpande band och undrar vad jag är för amatör! Fiskar ni inte i ditt land? Tillslut kommer en till regnbågsfärgad fisk upp på min lina men mer blir det inte. 

Samma väg tillbaka? Samma bergsvägg att besegra, på vägen upp går det lättare, jag får nytta av mina långa ben, kanske är det hungern som driver mig men oavsett så går det fort. Kote tar fram motorsågen, gör ved av förvridna och sega grenar, gör eld. Vi rensar fisken, tömmer tarmar och magsäckar på innehåll, tvättar rent och lägger allt i en liten stekpanna. På den sprakande elden lägger vi vulkanstenar som får värmas upp av värmen och på stenarna lägger vi fiskarna och ställer dit stekpannan. Medan fiskarna blir klara äter vi av tarmarna, små, tunna, gummislangsliknande delar som smakar hav. När fiskarna är klara sätter vi oss på marken och drar bort skinnet, tillsätter salt och äter med fingrarna, otroligt gott! Solen går ner över havet och färgar vågorna röda, i bilen hem dyker dessa stora moaier upp likt skuggor från det förgågna.