Jag hade nog sett dig en lång tid, dina ögon, ditt hår och din kropp hade förblindat mig. Varje gång vi träffades frös min tunga till en tung klump och min blyghet visste inga gränser. Jag var helt enkelt skitskraj. Vi var på fest men jag vågade inte bjuda upp, vi var i goda vänners lag men jag vågade inte möta din blick. Du var kvinnan bland kvinnor, den ouppnåeliga madonnan, jag var fule Mannfred med frusen tunga och finnar i överflöd. Du bjöd mig att sitta ner och dricka, jag fick skrämmselhicka. Tårögd och generad drog jag mig undan bland blommor och blad, när vi sågs visste jag inte om jag skulle vara ledsen eller glad. Jag, en liten Svenne som aldrig skulle stå mig i konkurensen, jag var för tunn i förhållande till alla bredaxlade och snygga tjurar.
Men en dag stod du bara där, en glimt i ögonen och jag fick något på känn, Nu eller aldrig tänkte jag och tinade upp min frusna tunga i ljummen grogg. Isen lossnade och försvann som en klump i halsen, jag svalde länge men talade tillslut likt en talpedagog, isarna bröts i vikar och prång, du lyssnade på min enkla kärlekssång, i fjärran hördes fågelsång, natten övergick i gryning och ljuset kom åter in i mitt liv med stora kliv, februari natten kändes varm och spännande och vi klev kring het gröt, vi njöt.
Jag var vackrare än någonsin och min fula finnar var borta, mina ord var inte längre fattiga och korta, i taxin såg jag ljuset i dina bruna ögon och i mörkret blev vi ett med naturen. Vårfloden kom mellan bergen, vi delar säng, glas och frukost sedan den morgonen, vi delar drömmar och framtid liksom tandborste och nutid. I vårvintern blev din skugga vacker och så även dina konturer i månens sken, jag vill äta av hela dig, så ock dina ben.
Vi kunde ha träffats på andra sidan jorden nångång men nu var tiden rätt, tiden var inne, på en bar i ett industriområde en vinternatt, likt en stark vårvind drog du in i mitt liv och jag andas lättare nu.
Med din hjälp kom våren, livet och värmen in i mitt liv, du min egen vind, min Wayra.
Till min vän och livskamrat (1995)